Studier

Vi sändaramatörer talar om att ”köra” radio. Det betyder att vi rattar runt på våra av myndigheterna tilldelade frekvensband och letar upp andra amatörer att prata bort en stund med.

Nu är det förstås inte bara att springa iväg och köpa sig en amatörradiostation (sändare och mottagare) eftersom hobbyn är reglerad i förordningar. Det gäller att först studera radioteknik och inte minst trafikteknik för att kunna avlägga prov för amatörradiocertifikat. Med detta i handen kan man sedan söka sändningstillstånd hos Post och Telestyrelsen. Man blir då tilldelad en personlig ”signal”, callsign på engelska, som talar om vem man är. Denna callsign används sedan i all radiokommunikation som identifiering.

Svenska sändaramatörers signaler börjar oftast med SM, vilket kallas för landsprefix. Från 2004 har också prefixet SA börjat användas för nytillkomna amatörer. Därefter följer en distriktssiffra. Sverige är uppdelat i distrikt från 0 till 7. Södermanland, Västmanland, Uppland och Östergötland utgör exempelvis ett distrikt och har siffran 5. Därefter följer den enskilde sändaramatörens unika bokstavskombination på två till tre bokstäver.

Jag ska försöka beskriva mina vedermödor i samband med att jag som nybliven amatör skulle komma i luften med min signal. Efter ungefär ett års kvällsstudier hade jag klarat av elddopet och blivit godkänd av dåvarande Televerkets provförrättare. Det var ett s k T-certifikat. Tekniskt certifikat som på den tiden medgav sändningstillstånd på högre frekvensband. Dessa frekvensband, företrädesvis 144-145MHz och 430-440MHz möjliggör kommunikation på relativt korta avstånd. Dessa radiovågor reflekteras inte i olika atmosfärsskikt. Man kan räkna med att vid normala radiokonditioner nå strax bortom horisonten. Jämför räckvidden med vanliga rundradioutsändningar P1, P3 o s v på FM-bandet. 

Det första en nybliven amatör gör, är att skaffa sig en liten handburen radiostation. Det gjorde jag också.  Med denna kan man ha direktkontakt med andra amatörer på relativt korta avstånd. Det betyder som regel någon mil eller två. För att utöka räckvidden används ofta relästationer. På engelska kallas en sådan för repeater. Dessa stationer är ofta placerade i exempelvis vattentorn eller höga master för att nå så långt det är möjligt med sin sändare. Med den lilla handburna sändaren sänder man till denna högt belägna station som i sin tur återutsänder sändningen. Man kan säga att man på så sätt repeterar sändningen. Man kan då ofta upprätta förbindelser på 70 till 150km avstånd. 

Antenninstallationer

Efter ett tag ville jag gärna försöka utöka min sändares räckviddsförmåga, så jag satte upp en riktverkande antenn på hustaket. Ett rejält fäste på gavelspetsen och några meter maströr med en rotor strax under själva antennen. En rotor är som namnet antyder en liten motor som gör att man kan snurra runt antennen och rikta in den i olika väderstreck. På så sätt kan man koncentrera all sändareffekt i en bestämd riktning och bättra på räckvidden.

Som alla amatörer kommer man på att man måste göra antennarbeten under vinterhalvåret när det är som svårast att klättra på tak. Precis före första snön var jag uppe och balanserade på taket och lyckades att rigga upp hela härligheten utan att rutscha ned på de frostiga takpannorna. Är man väldigt intresserad och entusiastisk tar man nog tyvärr lite väl stora risker ibland.

Väl nere på backen igen, så kunde jag inte hålla mig en sekund, utan måste ju genast kolla att antennen kunde snurra runt. Jovisst allt funkade! En och annan granne kom naturligtvis förbi och undrade vad det var för TV-antenn jag satt upp. - Vad kan du titta på med den där, var stående frågan. När jag då förklarade vad det handlade om, var det säkert en och annan som tyckte att man var en knepig typ. Sånt får vi radioamatörer lära oss att leva med!

Antennen var på plats och dessutom snurrbar. Vilken känsla, jag kan styra min sändareffekt åt precis det håll jag vill! Snabbt in och trycka på ON-knappen på min radiostation och testa. Riktar slumpmässigt in antennen i riktning mot sydväst och lyssnar över tvåmetersbandet. Stopp där! Vad är detta? Oj då, det är ju relästationen på Kinnekulle som hörs med full signalstyrka.

Som ett litet barn sitter jag och lyssnar till två amatörer långt ned i västra Sverige som pratar med varandra. Nej, nu kan jag inte hålla mig längre. Jag går in med ett s k ”brake”, bryter in i deras sändning och frågar om jag får vara med på ett hörn. Jovisst, alltid kul med ett DX (distance call) tyckte de.

De något äventyrliga timmarna på det frostglatta taket kändes i det ögonblicket som en bagatell. Prylarna funkade ju över förväntan. Kontakt med stationer mer än 300km bort.

 

 

 

 

 

 

 

 

En ständig utveckling

En radioamatör är alltid under ständig utveckling. Inte var jag nöjd med att ”bara” köra radio på de högre frekvensbanden. Jag ville naturligtvis också kunna få möjlighet att använda kortvågsbanden för internationella radiokontakter. Efter två års idogt kämpande med att lyssna på kasettband med telegrafi- / morsesignaler hade jag tränat in alla tecken. Tack till SM5IAJ, Dag  för kopiering av mer än 50 telegrafikasetter och inte minst allt stöd och uppmuntran! Minimikravet var på den tiden 40 tecken per minut för att få ett s k C-certifikat. 

Svettigt hos Televerket

 Beställde så tid för uppkörning hos Televerket. Reste en lördag förmiddag till Enköping och radiokontrollstationen. Där mötte mig en kontrollant som lovat att hålla en provförrättning för mig. Snacka om att vara nervös. När jag övat hemma tyckte jag att jag hade riktigt bra koll på läget. Sändningen vid provet gick galant, inga problem. Så var det detta med hörselmottagningen. Alla hade sagt till mig att det är stentufft och att man praktiskt taget inte får göra ett enda fel. Nervositeten hade lagt sig lite. Allt började bra, men så vid de sista två orden spårade det ur totalt. Aj fa… tänkte jag, men av sammanhanget i texten kunde jag fylla i de där två korta orden vid min rättning av texten. Det verkade vara rätt, men helt säker kände jag mig inte förrän jag fick mitt certifikat i handen någon vecka senare. Det var en värre pärs än när man skulle ta körkort för bil i ungdomen. Ändå var det ju bara för min hobbys skull.

 

Så var det dags att skaffa sig en radiostation för kortvågsbanden. Familjen tyckte att jag kunde vara värd detta efter allt arbete jag lagt ned.

Första kontakterna på kortvågsbanden

En antenn, s k Windom, en trådantenn, hade jag sedan många år tillbaka redan uppsatt i trädgården. Den hade fungerat bra som lyssnarantenn. Efter lite översyn skulle den få bevisa att den också hade förmåga att stråla ut radioenergi. Efter att ha studerat den tjocka manualen till radiostationen och bekantat mig med alla 72(!) knapparna var det dags att slå ett första CQ med telegrafinyckeln. CQ blir om det utläses på engelska ”seek You”. Denna bokstavsförkortning används vid telegrafi för att ropa allmänt anrop och då efterföljt med den egna signalen. 

Efter ett tag fick jag napp och det var dessbättre en svensk station som svarade. I långsam nybörjartakt knackade jag iväg mitt namn och QTH (location) samt signalrapport till den andra stationen. Lyckades också få iväg ett meddelande att jag var novis inom branschen (om han mot förmodan inte hörde det) och att han skulle svara i samma takt tillbaka. Om jag minns rätt, så lyckades jag nog skriva ned nästan allt han sände tillbaka. Puh, något svettigt minns jag att det var.

Så var jag då äntligen i etern på kortvågsbanden. Nu skulle jag ju få möjlighet till mer internationella kontakter.

C-certifikatet gav fortfarande en hel del begränsningar i vad jag fick göra. Telefoni, vanligt tal, fick jag bara sända på det högsta frekvensbandet på kortvåg, 28MHz det s k tiometersbandet. På de här högre frekvenserna lönar det sig att använda sig av riktantenner. Det är sprötantenner modell stor/stor TV-antenn, skulle man kunna likna det vid. Problemet var att en så stor antenn kunde jag inte sätta upp på mitt lilla maströr vid gavelspetsen. Längsta antennsprötet mäter över åtta meter mellan spetsarna. För att antennen ska sända ut radioenergin på ett bra sätt bör den också upp på minst tio till tolv meters höjd för tiometersbandet. Alltså en våglängds höjd.

 

Höga planer för tomtutsmyckning

Så var det åter dags att sätta sig vid köksbordet och övertyga hela familjen att det var helt nödvändigt att ställa upp en antennmast med minst tolv meters höjd på tomten. Första reaktionen blev. ”Pappa, vi får ju skämma livet ur oss om du sätter upp en så stor fågelskrämma på tomten.” Efter att ha lovat att det skulle bli en semesterresa det året också, så fick jag familjerådets tillstånd att sätta spaden i jorden.

Informerade så försiktigt grannskapet om att deras granne nu drabbats av ”hjärnsläpp” (heter så numera) och hade högt flygande planer för sin tomtutsmyckning.  Nu behövde grannarna inte längre undra, utan kunde förvissa sig om att han är nog rätt knepig den där sändaramatören.

Jag började nu mer likna en anläggningsarbetare än en sändaramatör. Efter att ha lokaliserat ett av alla godkänt ställe att börja gräva för ett fundament, var det mest bara svett och muskelvärk det handlade om. Det blev handgrävning av en grop drygt metern djup. Som kontorsråtta märkte jag till min stora glädje att det kändes som om armmusklerna väcktes till liv. Efter några kvällars slit och allmän träningsvärk var det så dags för gjutning av fundamentet. Då kalkylen för hela anläggningen var tvungen att hållas på en rimlig nivå, var det till att handblanda all betong i skottkärra. Inte förstod jag vad det skulle innebära att blanda en och en halv kubikmeter betong för hand. Gör inte det, är den entydiga uppmaningen. Det tar aldrig slut!

Efter gjutning av fundamentet kom några vårveckor med ett intensivt pusslande och skruvande med antennelement och mastdelar. När allt väl är ihopsatt anar man inte hur många skruvförband det är. 

 

Mastresning

När det drog ihop sig för att resa masten var det inga problem med att få hjälp. Grannskapet ställde villigt upp. Kanhända ville de få bort antenner och mast som blockerade gatan så fort som möjligt. En av grannarna hade en lastbil med en mindre hydraulisk kran på. Med denna reste vi masten, som är fäst med gångjärn vid foten, med alla antenner påsatta. Vem vill klättra utvändigt på en mast för att skruva upp antenner i efterhand? Efter några trevande försök att hitta rätt dragriktning, så gick det till slut bra. Snacka om att det kändes tillfredsställande att se masten stå där efter allt arbete. 

Masten kom lagom upp medan det fortfarande var en hög solfläcksaktivitet. När solen har extra mycket solfläckar, vilket sker med ungefär en elvaårscykel, är det extra bra utbredningskonditioner för högre radiofrekvenser. Inom loppet av några dagar hade jag kontakter med sändaramatörer i alla världsdelar. Lyckan var fullkomlig och allt arbete, svett och en och annan svordom i samband med mastbyggandet var helt bortglömt.

 

 

 

Intressanta radiokontakter

Den sommaren blev det mycket radiokörande och det var många trevliga människor jag fick kontakt med. Jag minns en ryss som hörde mig i samtal med en annan amatör och ropade upp mig efter detta. Det visade sig att denne ryss pratade något som skulle kunna benämnas som skandinaviska. Han hade på sin fritid helt av eget intresse lärt sig rätt så mycket svenska, men hade ett uttal som låg någonstans mitt emellan norska och danska. På frågan hur han lärt sig språket och om han arbetat eller besökt Skandinavien, så sa han att han aldrig varit utomlands. Han var helt självlärd. Nja, med lite eftertanke kan man undra vad han hade för förflutet ...

En annan amatör var en äldre gentleman som utvandrat från Sverige och solade sig på sydligare breddgrader och njöt fullt ut av vindruvornas förädlingssförmåga. Han hade mycket att berätta från alla sina resor runt klotet.

Och visst var det en speciell känsla att första gången få kontakt med Australien.

Åren rullade på och jag kände att tiden började bli mogen för att uppgradera min certifikatsklass. Naturligtvis ville jag öva upp min telegrafi så att jag fick högsta certifikatsklass och oinskränkt tillgång till alla trafiksätt. Jag körde intensiv träning av telegrafimottagning i bilen varje morgon till arbetet. Det blev ca 45 min varje vardag. Så höll jag på i ett års tid och jag övade dessutom ungefär en gång i veckan tillsammans med andra i vår lokala sändaramatörklubb. Så var jag uppe i 60-takt, dvs 60 bokstäver eller siffror/skiljetecken per minut som på den tiden gav högsta certifikatsklass. Nu låg alla amatörband och trafiksätt helt öppna för mig.

 

Andra lyftet

Det frekvensområde eller våglängdsband som är gynnsammast för internationella kontakter är tjugometers bandet (14MHz). För att få bästa stinget i min antenn för detta våglängdsband borde min antennmast byggas upp till minst arton meters höjd. Jag gick hemma på tomten och funderade på om det inte skulle kunna vara värt mödan att fälla masten och haka på ytterligare sex meter till de tolv jag hade. Av en slump fick jag höra att det fanns en annan sändaramatör som hade en likadan femtonmetersmast liggandes oanvänd. Nu behövde jag inte mer än sex meter, men det blev ändå bara en spottstyver så dyrt att köpa denna, än helt nya sex meter. Det skulle senare visa sig vara ett riktigt lyckat köp att jag kom över femton meter mast.

Den här gången räknade jag med att det skulle bli ett begränsat arbete att förlänga masten med sex meter. Fällningen gick helt problemlöst. Några veckor senare var det åter dags för mastresning. Det visade sig att det var betydligt tyngre att dra upp arton meter än de tidigare tolv. Hur som helst, allt gick enligt planerna. Med arton meter mast insåg jag att det är bäst att staga masten ordentligt. Det blev stagning på såväl nio meters nivån som högst upp.

Så var jag åter i luften. Märkte med en gång att jag fick bättre avstamp  i mina signaler och trängde ofta igen vid s k pile ups. En pile up är när många amatörer ropar på samma station och det gäller då att vara den som hörs bäst för att kunna etablera kontakt.

Nu hade jag bestämt mig att min antennanläggning var färdigbyggd och motsvarade rimliga krav på förväntningar. Varken ekonomi eller plats på tomten tillåter större arrangemang. Nu var det bara att ”tuta och köra”.

 

Så kan det gå

Hösten kom och med den dåligt och oroligt väder. En av de sista dagarna i oktober ringer en av grannarna till mig på jobbet och berättar lugnt och sansat att ”tyvärr så har din mast blåst omkull!” Nej, det kan inte vara möjligt, blir första reaktionen. ”Jodå, den ligger vackert tvärs över ert tak. Dessbättre har inte någon kommit till skada och huset ser rätt så intakt ut.” Det var bara att kasta sig i bilen och hem och ta vara på det som gick. Viktigast var att plocka ned antennerna som svajade utanför våra köksfönster. Trots allt så hade jag mycket tur i oturen. Antennparken landade med sina spröt bara ett par decimeter från våra köksfönster. Den enda större skadan på huset visade sig vara två nockpannor som var spräckta. Bilderna på antennmasten talar för sig själva.

Helgen därpå fick jag hjälp med att skruva isär allt skrot och plocka ned från taket. 

 

 I det här läget infinner sig frågan, täcker villahemförsäkringen sådana här skador? Efter lite undersökningar med försäkringsbolaget visade det sig att det bara var skadorna på fastigheten som var ersättningsberättigade. Två nockpannor var ju inte så mycket att bråka om!

Varför?

Hur kunde nu detta hända?

Det visade sig att jag som mastbyggare kunde betrakta mig som amatör i dubbel bemärkelse. Det var två samverkande orsaker till att masten föll efter en längre tids blåsväder. En av staglinorna hade jag fäst i marken genom att ha slagit ned ett rör ca en meter djupt intill en sannolikt kubikmeterstor stenbumling. Det hade känts betryggande när det var nygjort, tyckte jag. Efter en tid så hade uppenbarligen det här fästet löst sig och börjat röra på sig. Inte nog med detta, största misstaget jag gjort var att handblanda betongen till fundamentet. Dessutom hade jag snålat både på betong och armering. Utan fullgod stagning från ett håll, så bröts fundamentet precis där fästbultarna för masten slutade, ca 40cm ned. Betongen visade sig vara dåligt blandad just vid brottstället.

Skam den som ger sig

Där stod jag nu utan mast och antenner. Jaha, ska man orka försöka reparera skrotet, kompletteringsköpa och ta på sig inte minst allt arbete, för att få upp masten igen?

Familjen och alla vänner sa till mig att det är klart att du ska få upp grejerna igen. Det var nu det visade sig lyckat att jag köpt på mig en begagnad mast på hela femton meter. De mastsektioner som blev skrot kunde exakt ersättas av de sektioner jag fått över.

Under vintern som kom började så planeringsarbetet. Ut med bilen ur garaget och in med alla mastsektioner för att skruva isär och ihop så att det skulle kunna bli arton friska meter. Så långt såg allt bra ut. Det gamla fundamentet var inte att tänka på att försöka bygga vidare på. Det återstod att gräva en helt ny grop vid sidan om. Den här gången skulle inget lämnas åt slumpen, var mottot för arbetet. Gropen blev väl tilltagen och i maj kom betongbilen med nästan två kubikmeter som slukades i gropen. Därtill hade jag också grävt gropar för staglinefästen där ytterligare ett antal hundra kilo betong dumpades. Bultarna för mastfästet är helgängad stång, en meter långa, som är fastsvetsade på en rejält tilltagen bottenplatta. Till detta kommer ett antal meter armeringsjärn. Strax under fundamentytan ligger ett armeringsnät. Jag tycker att jag tagit till med både hängsle och livrem den här gången.

Efter några veckor var det dags för resning igen. Allmänna kommentaren var - inga problem vi har ju rutin på det här!

Efter några timmar stod den åter på plats och alla slog sig ned för middag och välförkänd öl.

När grabbarna gick fick jag det glada tillropet. - Säg bara till nästa år, när det är dags igen för mastresning!

- Nej, nu hoppas jag att få glädje av min radioutrustning.

Antennparken består av

3 elements yagi för 14, 21 och 28MHz

2 x 6 elements yagi för 144-145MHz

Jordplansantenn (GP) för 144/145 och 430/440MHz

Trådantenn för 80-metersbandet typ dipol

Trådantenn för kortvågsbanden typ G5RV

Trådantenn för 40/80-metersbanden typ dubbeldipol

 

Här kommer några förslag med länkar om du vill läsa mer om amatörradio:

Följ den här länken så kan du se var min mobila amatörradiostation befinner sig just nu!

Till den som eventuellt retar sig på amatörradiomaster.

Här kan du läsa mer om amatörradio på

Sverige Sändareamatörers hemsida

eller varför inte skicka efter mer

Informationsmaterial eller titta på denna informationsbroschyr i pdf-format.

En informationsfilm om amatörradio

Mer om Eskilstuna Sändaramatörer

0

Amatörradioförkortningar        Amatörradioländer  (prefix)

Tekniska amatörradio begrepp

Bandplaner för kortvågsbanden

 

 

© 2001 / 2004 Anders Svensson

Mitt QTH (mitt geografiska läge)

 

Fortsätt gärna att läsa om varför jag blev sändaramatör