Först ett stort TACK för enastående dagar i Kvarnsjö!

Här kommer en liten reseberättelse med mina högst personliga intryck från Kvarnsjödagarna.

Vi satte oss i bilen lördag förmiddag och åkte upp genom fäbodarnas rike i ett strålande solskensväder. Den långa bilfärden kändes inte alls tröttande då det var lite trafik och vi hann med att se mycket av det fina landskapet. Vi gjorde det längsta bunkringsuppehållet med lunch i Kupolen i Borlänge.  Leif som tog täten på vägen lotsade oss, som riktig norrlänning han är, utan problem till  Kvarnsjö. Snön träffade vi på först när vi kom upp i Orsa finnmark.

Vi anlände strax före solnedgången och fick den sista biten fram till  Kvarnsjö se ett vackert natursceneri med det rödskimrande ljuset som föll på sluttningarna.

I  Kvarnsjö var det fullt hus och de som åkt upp redan på fredagen hade hunnit med en heldag i backen. Vi bänkade oss alla 22 personer till middag med gemytlig stämning.

"Tidigt" upp på söndagsmorgonen för att få så lång tid som möjligt i backarna. Efter att ha ätit en stadig frukost och gjort matsäck bar det i väg upp till backen i Klövsjö. Marie och Göran hade dagen innan mutat in en bra snödriva, alldeles intill den övre liften, där de grävt en bivack som blev vår samlingspunkt under hela tiden.

Då jag tidigare näst intill bara sett utförsåkning på TV, så tittade jag med stor förundran på, när de andra kastade sig utför backen. Insåg att det fick bli att leta upp längdåkningsspåret. Vi tog oss en rejäl runda i spåret och det måste sägas att det kunde inte vara mer perfekt.  Spår, väder, utsikt, tystnad, luft, - ja allt var toppen! Efter några timmar samlades vi i vår snödriva och det smakade bra att plocka fram matsäcken.

Övriga sällskapet undrade om jag ändå inte skulle pröva på det här med utförsåkning. Nja, det kändes allt lite väl äventyrligt. Jag står nog över, tänkte jag.

När vi kom tillbaka från backen blev det after ski på gården med korvgrillning och improviserade aktiviteter.

Naturligtvis måste vi också testa den nya bastun. Grabbarna tände eld i kaminen och efter någon timma var det dags att inta träbänkarna. Temperaturen kom upp mot 70 grader och det räckte bra till, när Göran pytsade på vatten så ångan stod tät. En öl i bastun satt ju heller inte fel, fast det lär visst inte vara så nyttigt..... Bastun blev snabbt populär och tidvis var det så fullt att alla knappt fick rum. Ska sanningen fram så eldade vi upp all veden, så Pekka var tvungen att ta fram motorsågen och ta ut en bit av en vägg i förrådsbyggnaden för att få ved sista kvällen. Även tjejerna var modiga och sprang ut och rullade sig i snön. Ja, de tjöt och skrek i snön så att de skrämde antagligen bort skogens alla vilda djur. Därför såg vi heller inte något vilt eller ens någon tam ren under våra kvarnsjödagar. Det enda exotiska inslaget var kanske underhållningen till frukostarna. Utanför vårt köksfönster kunde vi då beskåda den vandrande morgonrocken. Efter att ha studerat spåren i snön kunde vi fastställa att även detta djur tillhörde arten Homosapiens. 

De mindre grabbarna hade fullt upp med att gräva tunnlar i de högt upplogade snövallarna på gården.

På  kvällarna var det full aktivitet med att fixa mat till alla hungriga. Det blev inte så sent eftersom alla drabbats av syreförgiftning efter den långa vistelsen i den friska fjälluften. Vid tiotiden hade flera redan dunkat huvudet i bordet. Innan dess hade vi hunnit med såväl allsång som Kvarnsjölekar.

Med spikförstärkt proppskåp och goda grannar längre bort som tolererade spänningsfall på linjen, så klarade huset av fullt ös med elvärme, två spisar på full fart och flitigt utnyttjande av varmvatten. Görans uppmaning - kom ren åk hem skitig, hade knappast hörsammats. Allt får skyllas på bastun.

Trots att Inger fått order om att tömma alla gröna butiker på vägen upp, så blev det nästan kris sista kvällen. I värsta fall kan man ju smälta snö.... Maten vi förberett hemma och allt det Marie ordnat på plats klarade sig däremot bra.

Efter ett visst  tryck från omgivningen föll jag så till föga och spärrade in min fötter i något som mer liknar rymdfarares moonboots. Maries slalompjäxor (heter väl inte så, eller?) passade mig exakt i storlek och det fanns ingen återvändo. När de väl satt på fötterna kunde jag knappast stå upp utan att ramla omkull. Hur skulle detta sluta? Benbrott, hjärnskakning och raka vägen tio mil till plåsterhuset i Östersund var tankar som for genom huvudet.

Friskt påhejad och ledsagad av ett glatt gäng bar det av utför. Efter två vurpor och ren förskräckelse kom jag ner till änden på backen. Det gjorde ont i både ben och fötter efter all anspänning. Vi tog liften tillbaka upp. När backpersonalen hade pistat om backen, efter att jag plöjt djupa fåror i den, bestämde jag mig att ändå göra ett nytt tappert försök. Till min stora förvåning så klarade jag hela backen i upprätt ställning. Jag hade också börjat vänja mig vid mina fängslade fötter. Nja, det var kanske rent av roligt. Det blev ett antal åk den eftermiddagen och jag har, om jag förstod mina vänner rätt, också fått en speciell stil av slalomåkning uppkallad efter mig. "Bajsstilen" kallar de den. Gissa varför!

Sista dagen i Kvarnsjö var en del av tjejerna på Spa och vi andra fortsatte våra akrobatiska äventyr i backarna. Det sista vi gjorde var att Monica och Pekka tog med mig upp i den längsta röda backen vid Storhogna. Det var med dödsförakt jag plöjde mig ned för den. Vid det laget kändes benen som gelé. Jag gjorde två avbrott i min framfart nedför backen. Allt för att begränsa farten innan den antog störtloppshastighet. Men visst, kul var det!

Hemresedagen blev det full aktivitet med att städa och sopa igen alla spåren efter 22 själar. Medan gubbarna bar och packade in allt i bilarna var tjejerna fullt sysselsatta med att städa och feja. Marie fick säkert efteråt fullt jobb med att se till att alla saker fanns på rätt plats och framförallt i rätt lägenhet.

Hemresan bjöd på i stort sett lika fint väder. Vi gjorde ett långt uppehåll på dagiset i Insjön. Där fanns grejor som passade för både mindre och större pojkar. Såväl David som jag vandrade omkring där med stora ögon. Monica och Anni var kanske mer intresserade av "tygaffärerna" runt om, men fyndade också på gubbdagiset.

Kvarnsjödagarna blev minst sagt den avkoppling och rekreation som vi hade hoppats på tillsammans i gemytligt sällskap!