Offentlighetsprincipen i Sverige

av Anders R. Olsson  

(Anders R. Olsson: "YTTRANDEFRIHET & TRYCKFRIHET - HANDBOK FÖR JOURNALISTER" (Tidens Förlag), 1992)

REGLER OM OFFENTLIGHET för myndigheters handlingar skrevs in i Tryckfrihetsförordningen, TF, första gången 1766. Lagen var tämligen detaljerad och innebar att handlingar som rörde rättskipning och statlig förvaltning skulle hållas tillgängliga för alla medborgare och fritt kunna tryckas. Denna offentlighetsprincip avskaffades några år senare, men återkom 1809, och har gällt sedan dess.

Undantag från offentlighet gjordes ursprungligen för de högsta statsorganen - främst kungen/regeringen - i ärenden som rörde utrikespolitiska, militära och vissa ekonomiska frågor. Undantagen, sekretessreglerna, skrevs in i grundlagen.

1937 gjordes offentlighetsprincipen också tillämplig på kommuners handlingar.

Samma år lyftes sekretessreglerna ur grundlagen till en särskild sekretesslag. Kritikerna hävdar att offentlighetsprincipen därmed förlorade sitt egentliga grundlagsskydd eftersom den nu kan inskränkas till från den ena dagen till den andra, d v s genom ett enkelt riksdagsbeslut om ändring i sekretesslagen.

Offentlighet gäller idag för "allmänna handlingar". Det är handlingar som kommit in till myndigheten, eller har framställts av myndigheten. De senare blir i allmänhet "allmänna" när det ärende de tillhör är slutbehandlat. Som "allmän handling" all logiskt sammanhängande information, oavsett hur den lagras - på papper, magnetband, diskett...

NU GÄLLANDE SEKRETESSLAG är från 1980. Den har sedan dess utvidgats och skärpts på flera punkter.

Utgångspunkten är att handlingar som rör myndigheters verksamhet är offentliga, men enskilda uppgifter i dessa handlingar kan vara sekretessbelagda.

Sekretessreglerna är många och ofta svårtolkade. De är utformade som ett slags generalklausuler som bygger på att myndigheten ska bedöma vilken skada som uppstår om vissa uppgifter kommer ut. (Skada för enskilda personer, skada för statens ekonomi, skada för polisens brottsbekämpning, etc.)

Sekretessens stränghet beror också på hur starkt behovet är av offentlighet/insyn.

Myndigheter som realiserar statens makt över enskilda (t ex polis, domstolar, kronofogde) är mera öppna för insyn än myndigheter som erbjuder människor frivillig hjälp (t ex sjukvård, socialvård). Samma uppgift kan alltså vara offentlig på en myndighet och hemlig på en annan.

MEDBORGAREN MÅSTE precisera sig tillräckligt för att en myndighet som håller hygglig ordning på sina handlingar ska kunna hitta materialet någorlunda enkelt.

Observera att myndigheter är skyldiga att hålla vissa förteckningar över sina handlingar och ärenden (diarier/register) och att dessa förteckningar är offentliga.

EN HANDLING SKA LÄMNAS UT "genast eller så snart som det är möjligt". Det finns ingen fixerad tidsgräns, det acceptabla dröjsmålet bedöms från fall till fall. Huvudregeln är "genast". Det handlar om att tillämpa grundlag och myndigheten kan inte göra invändningar av typen "vi har så mycket att göra just nu". Undantagsmöjligheten "så snart som det är möjligt" avser alltså mycket speciella, oförutsägbara situationer och kan inte åberopas för att motivera längre dröjsmål.

En annan sak är att myndigheten måste få den tid den behöver för att sekretessgranska handlingar som begärs utlämnade. Att granska flera tusen sidor tar naturligtvis tid. En viss betänketid - om det är svårt för myndigheten att avgöra vad som är sekretessbelagt - måste medborgaren också godta.

DEN SOM VILL SE allmänna handlingar behöver inte identifiera sig eller avslöja sina syften.

Om myndigheten finner att vissa uppgifter är sekretessbelagda kan dock medborgaren begära att få se dem mot förbehåll.

Hon/han redogör då för hur uppgifterna ska användas. Kan det ske utan att de intressen skadas som sekretessen skyddar (enskilda personer, statens ekonomi, etc.) ska uppgifterna lämnas ut. Medborgaren får då skriftligt förbinda sig att skydda uppgifterna mot obehörig användning.

HUVUDREGELN ÄR att ingen får straffas för att ha lämnat uppgifter till massmedia för publicering, eller för att ha gett journalister bakgrundskunskap. Om meddelaren har begärt anonymitet får journalisten, vid straffansvar, inte avslöja sin källa.

Inom den offentliga sektorn råder ett så kallat efterforskningsförbud. Om en tjänsteman har läckt uppgifter till pressen är det direkt förbjudet för övriga offentliganställda att söka ta reda på vem meddelaren är. Kvalificerat hemliga uppgifter får dock inte läckas - de räknas upp i sekretesslagens 16:e kapitel - och när sådana har kommit ut får/ska källan efterforskas.

Att många sekretessbelagda uppgifter meddelas till pressen betyder att tjänstemän får berätta för journalister om dem, inte att de får lämna ut handlingarna där uppgifterna återfinns.

ETT BESLUT av en myndighet om allmän handling inte lämnas ut ska avslutas med en så kallad besvärshänvisning som beskriver hur beslutet kan överklagas. I normalfallet överklagar medborgaren ett beslut av myndigheten X hos samma myndighet, som då får möjlighet att ompröva. Vill X inte ändra sitt beslut ska myndigheten snarast vidarebefordra ärendet till domstol. Vanligen är kammarrätten första instans och regeringsrätten den högsta. Numera krävs prövningstillstånd för att få ärendet prövat i regeringsrätten. I praktiken kommer det antagligen att innebära att denna instans kommer att vara lika restriktiv som Högsta Domstolen med att ge ut prövningstillstånd. Följdaktligen kommer många ärenden inte komma längre än till Kammarrätten.

ALLA HANDLINGAR som man har rätt att se har man också rätt att få kopia av. Statliga myndigheter ska kopiera upp till nio sidor gratis. Tio sidor kostar 40 kronor, och varje sida därutöver två kronor.

 Tillbaka