Storbåten är byggd 1885 i "Backergård" (Backergårds lada) såsom varande den enda byggnad i byn som rymde båten under dess byggande Byggmästare var Gustaf Nilsson "Österhålan" med smeknamnet "Glahytten". (Jag har försökt att finna en definition över smeknamnet, men inte lyckats). Båtägare var inte hela byalaget: Som jag minns, var det Johan Svensson ("Svängarn", August Lundberg, Johan Johannisson ("Skatta Johan", Gustav Svensson ("Skatta Gustaf"), Gustaf Andersson ("Byagalan"), Gustaf N-n ("Måsaboen"), Petter ("Tomtes") Johan och August Svensson (Norrgårs") samt Johan Svensson ("Krokaboen"). Båtägarna var uppdelade i lag som växelvis var "Österhålan" behjälplig vid byggande av båten.

Köl, stävar, spegel och spant var tillverkade av ek. Spanten kallades för "vränger". Eken var inköpt från "Väster" (Hästebäcken, Västergötland). Bordläggningen var Visingsö lärkträ, som fraktats över till "Holmen" (Häldeholms vattensåg) för förädling till bordläggning. Alla storbåtar byggdes med akter-spegel. Om Andreas Jansson "Smestorparn" smidde spiken till båten är jag inte riktigt säker på, mina sagesmän var flera och deras upplysningar ännu fler. Några av dessa uppgifter har också fallit ur minnet. Vid en förbyggning av bottenborden i båten 1927, som jag själv var med om, verkade det som om spiken var hemsmidd. Bordläggningen naglades fast vid spanten med tränagel, ett förnämligt sätt som numera är helt bortlagt. Båten var riggad med två master. "förmasta med försejel" (rätta sjömanstermen är fockmast med gaffelfock), "stormasta med storsejel" (rätta termen är gaffelriggad stormast). Båda masterna var vantstagade, dessutom hade stormasten "bardun" som skiftades. Vid bidevindsegling, ja också vid "öppen vind" eller sidvind var barden oumbärlig. Denna bardun kallades för "topplänta", enligt Björn Landström var topplänta en detalj på råseglet. Om jag inte fattat fel, så var topplänta ett tåg, fästat i hanfot på rån, varvid fallet sedan i sin tur knopades. Hur denna benämning uppkommit på ett fall som rätteligen tillhörde en detalj i ett råsegel är mig oförklarligt, möjligen skulle "Vätterns råbockar" haft denna topplänta och sedan gaffelseglet kom 1 bruk på storbåtar och gjorde bardun oumbärlig döptes den till "topplänta" eftersom Våra fäder inte så noga kände till sjömanstermerna. Snedseglet på mindre båtar "spriseglet" skulle först ha använts av två Finvedsfinnar. De använde sig av detta förnämliga segel i Vättern och sedan spred sig detta bruk snabbt till södra vätterbygden. Fiskare Emil Olsson, Karlsborg, vars årtal var 1880, visste åtskilligt att berätta om detta. Han växte upp hos sin morfar som var född 1818, till yrket fiskare och skeppare.

Men åter till storbåten. Utrustad med två par åror, förron och akterron vilka givetvis inte användes när lasten gav litet utrymme för rodd. Lovarts förrorsåra användes vid trång bidevind som extra pådrivande, vid ^"go vind" d. v.s. vinden in om tvärs, togs åran in och en välbehövlig vila kunde njutas. Detaljerna i båten hade benämningar som stort sett var speciella för Visingsö. Köl och stävbeslag benämndes för "skallra", rodret benämndes för styre med styrkolt, roderbeslag blev ju också styrbeslag, ganeringens bottenplankor som var löstagbara benämndes "faltede", de lösa duckarna kallades "förrorslappar och akterlapp". Den tvärslå som gav stöd för fötterna vid rodd kallades "fotasko" och så gör vi än i dag. För underlättande vid båtens sjösättning och även vid dess upptagning lades på stranden plankbitar tvärs igenom båtens riktning, dessa träklossar kallades "lunna". Lunna fanns även i båthuset får att förhindra kölen att komma i beröring ned marken. Lunna användes av oss än i dag och benämningen är densamma. En oumbärlig detalj 1ibåtutrustningen var "öseböttan" en bytta av trä, rymmande en 7-8 liter (33 kannor). I den var fästad i snedställd riktning, en smäcker stång av 2 meters längd. Denna länsösningsanordning var i dåligt väder i flitigt bruk. Det fordrades en viss vana att effektivt hantera densamma. I övrigt var nog benämningarna på detaljer som på andra orter i Vätterbygden.

Nu var båten träfärdig och även tjärad, det doftade ljuvliga av den goda dalbrända trätjäran och så kom då den stora dagen då sjösättningen skulle äga rum. Förberedelserna hade gjorts i god tid, en kanna brännvin i gott förvar hos "Byagålan", Som skulle bli båtens redare. (Uppdraget som redare gick som arvegods i släkten tills båten skänktes till Hembygdsföreningen) Att humöret var det bästa hos såväl båtbyggare som båtägare behöver väl inte påpekas. Efter båtens besiktning och provsegling visade det sig att byggmästarens försäkran att han skulle bygga en båt som sejlade bra, var med sanningen överensstämmande till båtägarnas stora glädje. Vid provlastningen visade det sig att båten lastade 4000 kg säd och då var hela övre bordvägen till fribord.

Nu började sjöresornas mångfald, men detta är en annan historia, som Kipling sa. På storbåtarna kunde kreatur fraktas till och från fastlandet, timmer till vattensågarna, byggnadsmateriel, ja ett helt möblemang till en villa seglades från Hjo till Visingsö på "Rökinga store" någon gång under första världskriget. Att räkna upp allt skulle bli en mycket lång lista.

Når båthuset byggdes fanns inte portar på detta och inte heller någon vägg på västra gaveln. Båten drogs upp på land och in i båthuset med oxar, varför fri passage måste finnas genom båthuset. Senare sattes ett "gångspel" upp för uppdragning av båten. Detta gångspel har varit. raserat i flera år, men kommer troligen att återuppsättas. En beskrivning år alltså onödig.

En annan båt som i antal överträffade storbåtarna var den så kallade "halvstore" och var av exakt samma typ som dessa men betydligt mindre. De var inte avsedda för frakt av kreatur eller långvirke. I huvudsak var det säd som fraktades till vattenkvarnarna vid Rödån, Häldeholm, Skänningsfors och Röttle. Dessa båtar var riggade med sprisegel på två master (även fiskebåtar hade sanma tiggning). Den "halvstores" lastkapacitet varierade efter storlek från 1000-1500 kg. Numera finns inte någon "halvstor" båt kvar på Visingsö. En båt "Neptun från Torp" finns kvar, den är ett mellanting mellan storbåt och halvstor båt och den kunde frakta kreatur. Båten är inte i sjövärdigt skick och kommer väl inte heller att försättas i bättre stånd.

Alla båtar från storbåten till "revabåten" byggdes "på känn", utan mallar som bestämde formgivningen. Bordvägen måste ges önskad böjing med vana händer och säkert öga.. Vi senare tiders barn måste beundra våra fäders båtbyggerikonst Deras strävan att upprätthålla förbindelserna med fastlandet, vilket för övrigt är ett livsvillkor får ö-bor, medförde faror och strapatser.

Det berättas mig att farmors båda bröder omkom en stormnatt i Domsviken, på en resa från Jönköping tillVisingsö, tyvärr inte det enda båthaveriet med dödlig utgång. Men berättelserna om seglatser på vår vackra sjö, som berett sjöfararen både nöje och solvarma minnen är också legio. Till sist en maning till dig som i dag går omkring på vår ö och ser spår är fäders arbete och gärning Når du kommer till ett gammalt båthus, böj ditt huvud, träd försiktigt, helig är platsen där fädernas hägnande andar bo!