kontakt@visingsohembygdsforening.nu kontakt@visingsohembygdsforening.nu
 Neptun från Torp med besättning.  Neptun  Neptun lastas för transport till båtbyggare Blåberg i Brandstorp.  Lastad och klar för transport. |
Neptun från Torp Neptun är Torps byabåt eller storbåt som man brukade säga förr. Enligt båtkännaren Helge Ottosson är den antagligen byggd omkring 1860 och båtbyggaren är antagligen densamma som till Erstads storbåt Vikingen. När båten byggdes så var storbåten det enda man hade när man skulle göra större transporter till och ifrån fastlandet och eftersom Torp ligger mittemot Brandstorp på västgötasidan så var det dit de flesta resorna gick. De vanligaste lasterna var ved från Hökensås, spannmål till kvarnen i Häldeholm, kreatur till bete eller inköpta kreatur från västgötasidan. På relingen är det fäst tre ringar på var sida, dom användes när man fraktade kreatur. Vid lastningen fästes ett rep i masttoppen och med det drog man ner båten på sidan så att djuren kunde gå ombord. Väl ombord så ställdes djuren på tvärs i båten och bands fast i ringarna. I boken "Glimtar från Brandstorp" skriver Knut Lundberg att på en kommunalstämma i Brandstorp 1875 bestämdes att det skulle hållas en årlig marknad i socknen. Som lämplig plats för marknaden valdes Torkelsryds gästgivaregård på Häldeholms egendom. Platsen ansågs lämplig enbart av den anledningen att det var nära till Häldeholms brygga så att Visingsöborna lätt skulle kunna ta sig till platsen. Man kan anta att Neptun gjort åtskilliga resor till den marknaden, i dagligt tal kallad "vächöttamarken". I samma bok finns även följande beskrivning från Skämningsfors kvarn på fyrtiotalet. Kvarnen vid Häldeholm var nu nedlagd och mjölnaren Karl Gustavsson hade flyttat till Skämningsfors. "Det var en dag under högsäsongen på hösten. Undertecknad var även till kvarns. Men något så synnerligen stort "mäldlass" var det inte. På cykelns pakethållare låg en liten påse råg, vars innehåll skulle förvandlas till mjöl. När jag kom till kvarnen hade mjölnaren som vanligt mycket bråttom. När jag såg de höga säcktravarna runt väggarna och mjölnaren hasta från den ena formen av arbete till den andra, hade jag inte stora utsikter att få min råg mald medan jag väntade. Men Karl Gustafsson. "Kalle vid kvarnen", som han populärt kallades, var inte den man , som nekade en tjänst, om det praktiskt taget var möjligt. Jag behövde därför knappast framföra min begäran, förrän han tog min rågpåse och slog innehållet i en av de för tillfället tomma kuporna. Om en stund hade jag också fint, "rent" mjöl i påsen. Det kan man kalla hjälpsamhet och tillmötesgående. Det inträffade emellertid en händelse, vilken gjorde vistelsen vid kvarnen längre än beräknat. Ty när jag bundit min mjölpåse på cykeln och skulle ge mig av på hemvägen, fick jag se mjölnaren stå och titta ut över Vättern. Att det var något särskilt han iakttagit förstod jag av hans intresserade min . När jag frågade honom vad han såg därute svarade han på sitt trygga och lugna sätt: "Det är storbåten från Rökinge på Visingsö", nu blir det mäld av ska jag säga. Hur han kunde se vad för slags båt det var på det långa avståndet kunde jag inte fatta. För mig föreföll båten som en liten svart prick. Mjölnaren fick dock snart annat att göra än att stå och spana över sjön. I backen väster om kvarnen hördes vagnsbuller, och när vi vände oss om rullade två stora "mäldlass" förspända med hästar ned mot kvarnen. Det var lantbrukare från Svanebacken och Rinkabäck. Uppe på de höga lassen satt körsvennerna och saluterade med piskorna. Bilarna hade ännu inte alldeles slagit ut hästarna. "Nu börjar det se ut som i gamla tider", sa Gustafsson och gick in till sitt arbete i kvarnen. När Visingsöbåten sedan om en stund lade till vid kvarnbryggan såg jag emellertid, att det inte var någon av de vanliga små båtarna som kommit. Många av Visingsöborna har tillsammans med jordbruket fiske som binäring. För detta användes något större båtar med motor. Mjölnaren fick alltså rätt i sin förmodan. Det blev alltid liv och rörelse när öborna kom till "Skämmninga kvarna". Det blev en stor trave säckar, som de två ombordvarande männen hyvade upp på bryggan. Transporten från denna upp till kvarnen går numera på en vagn så kallad tralla på räls vilken drivs av kraft ifrån kvarnen. ibland var det flera båtar i sällskap från Visingsö. Vid sådana tillfällen togs kvarnkammaren i besittning. Hade mjölnaren inte alltför bråttom kunde det hända att öborna fick en del av sin mäld med sig hem samma dag. Dessa är i regel trevliga och skämtsamma och lätta att bli bekant med. Man kunde också ibland få höra roliga historier och dragspelslåtar från kvarnkammaren. Och om någon nyfiken västgöte stod och lyssnade var detta så mycket trevligare. Hos de gästvänliga mjölnarfamiljerna har också genom tiderna många Visingsöbor och andra, när de frusna och trötta anlänt till kvarnen undfägnats med mat och dryck." Författaren har fått det lite om bakfoten, det var ingen fiskebåt han såg utan som mjölnaren sa: Rökinges storbåt Maria. När utombordsmotorerna kom så hängde man på en sådan istället för att segla. Så gjorde man i Torp med Neptun också. Min far Ruben brukade berätta att när han var barn, alltså någon gång på 1920 talet så var han med sin far och några andra gubbar i "väster" och hämtade ved. När man lastade Neptun hade man som tumregel att lasta tills ett bord gick fritt över vattenytan, ett rejält lass med andra ord. När allt var lastat och klart och man skulle hissa segel då hade vinden lagt sig. Vad gjorde gubbarna då? Jo de satte sig i aktern i lugn och ro för att prata. Barnen fick ro båten så gott de kunde. En annan av Rubens historier handlade om en man som bodde i Torp i slutet av 1800 talet. Han lyckades med bedriften att göra både sin fru och hennes syster med barn under ett och samma år. En rätt så präktig skandal kan man tycka men han avslutade alltid med: "Dä va la inte så falit mä dä men di va ju missionsvänner". När kung Valdemar gjorde samma sak på 1200 talet så fick han åka till Rom för att göra avbön inför påven. Här slutade det med uteslutning ur församlingen och flytt till västergötland. Hur många vändor med Neptun måste det inte ha gått åt för att flytta alla möbler, husgeråd, jordbruksredskap, kreatur och så vidare. Under första hälften av 1900 talet fanns det i fyra av gårdarna i Torp att antingen mannen eller hustrun kom ifrån västergötland. Så flyttlass med Neptun kan inte ha varit så ovanligt. De nära släktbanden med "vächötta" gjorde också att det var ganska vanligt att man på söndagarna om det var bra vind seglade till Brandstorp för att gå i kyrkan där. Vid dom tillfällena användes vanligen byns mindre båt kallad "halvstore". En man i Torp som kallades för "skatten" berättade om att när han var i Brandstorps kyrka en gång så handlade söndagens text om landet Gosen som dröp av manna och honung. När Brandstorpsborna hörde detta vände de sig om och tittade ut över Visingsö. På 1960 talet sålde byalaget i Torp Neptun till Evald Lundbrant och Olle Wetterlind. Sedan dess har Neptun legat i ett båthus i Asby. 2003 skänkte arvingarna efter Evald Lundbrant sin del i Neptun till Hembygdsföreningen och samtidigt erhölls också Olle Wetterlinds del. I februari 2003 fraktades Neptun på lastbil till Brandstorp där båtbyggaren Sture Blåberg började att renovera båten. Under våren och försommaren åkte flera frivilliga arbetare över till Brandstorp för att hjälpa till med att rengöra, tjära och måla Neptun. Och så en dag i juli efter sommarens värsta åskväder bogserades Neptun tillbaka till Visingsö igen. Det gamla byabåthuset i Torp fanns fortfarande kvar och där skall nu Neptun ligga som i gamla tider. När vi nu står och tittar på den nyrenoverade båten så betrakta den med vördnad och tänk på våra förfäders umbärande och slit på sjön. Janne Petersson. |