Sändaramatör   

This text you will hear in morse code
 

Här ser du

Eskilstuna sändareamatörers

klubbemblem med klubbstationssignalen SK5LW.

Det blå märket är den nationella svenska intresseföreningen

Sveriges Sändareamatörer,SSA

På min startsida har du redan sett min personliga sändaramatörsignal SM5TGV.

Här nedan berättar jag lite om amatörradio.

 

 

 

 

 

Loggperiodisk antenn

Stationär kortvågssändare/-mottagare för amatörradiofrekvenser mellan 1,8-30MHz

 

Handhållen radiosändare/-mottagare för frekvensband 144-145MHz och 430-440MHz 5Watt sändareffekt

Internet Space Weather and Radio Propagation Forecasting

 

Exempel på QSL-kort

 

Portabel sändare/-mottagare för kortvågsbanden mellan 1,8-30MHz samt för 144-145MHz och 430.440MHz 100Watt sändareffekt

 

 

Historik          

Amatörradion är som hobby lika gammal som radions historia. I radions barndom bidrog sändareamatörerna till den snabba tekniska utvecklingen inom trådlös kommunikation.

Kunskapen och de tekniska förutsättningarna för trådlös överföring av meddelanden genom radiovågor, tillät till en början endast att "radioenergi" utsändes eller inte sändes. Därför användes samma trafiksätt som vid den trådbundna telegrafen -morsealfabetet med kombinationer av korta och långa signaler. Dessa s k morse- eller telegrafisignaler alstrades från början med så kallade gnistsändare som gav en radiofrekvent signal med mycket stor våglängds- /frekvensspridning. Detta trafiksätt hade naturligtvis stora begränsningar, både vad det gällde möjligheten att på ett enkelt och snabbt sätt överföra långa meddelanden. Men kanske framförallt genom att några enstaka starka stationer kunde blockera hela våglängds- /frekvensband för andra stationer.

För att samhället och inte minst försvarsmakterna i olika länder skulle ha god tillgång till telegrafister, uppläts frekvensband för entusiaster, licensierade sändareamatörer. De skulle på så sätt hålla sina färdigheter i telegrafi och radioteknik vid liv.

Ganska snart lärde man sig att på olika sätt kunna generera "fasta" våglängder /frekvenser och  modulera (styra) dessa så att även tal kunde överföras. Här kan nämnas den s k amplitudmoduleringen (AM), som gav radion ett uppsving och tillät talöverföringar till allmänheten. Det blev under 1920-talet populärt att bygga egna kristallmottagare. Där användes kiselkristallen för att detektera och likrikta/demodulera den högfrekventa amplitudmodulerade radiovågen. På det sättet kunde den lågfrekventa ljudsignalen avlyssnas i ett par känsliga (högohmiga) hörlurar.

Sändaramatörerna var vid den här tidpunkten i full färd med att utveckla en mängd olika krets- /kopplingslösningar för att förbättra radiomottagarnas och sändarnas egenskaper. Fyndiga kopplingar/kretslösningar utvecklades också för att säkerställa att en bestämd sändningsfrekvens kunde innehållas med stor noggrannhet.

Sändaramatörerna var av myndigheterna förvisade till korta radiovågor (höga frekvenser), som på den tiden inte ansågs användbara . Det pionjärarbete som sändaramatörerna då gjorde, bidrog starkt till att det så kallade kortvågsbandet mycket snart kom till användning för såväl rundradioutsändningar som för kommersiella ändamål.

 

Sändaramatören idag

Idag erbjuder hobbyn en stor mängd olika aktiviteter. Det är inte bara telegrafi eller talkommunikation på kortvågsbanden. Även sofistikerad kommunikation med dataöverföring via satellit på höga frekvensband är på frammarsch .

Amatörerna låg i den tekniska frontlinjen och deltog i utvecklingen under tidigt sextiotal till att modulationsarten Single Side Band, SSB, fick en enorm genomslagskraft. Just det, genomslagskraft i räckviddsmöjligheter. Vid amplitudmodulerad sändning sänds en bärvåg ut som moduleras med talfrekvensen. Denna bärvåg har två s k sidband. Genom att bara modulera det ena sidbandet och dessutom undertrycka bärvågen kan sändarens all energi bättre koncentreras till en mindre bandbredd. Härigenom kan också fler sändare samtidigt få plats inom ett frekvensområde.

Exempel på andra delområden inom hobbyn är bildsändning enligt SSTV-princip (Slow Scan TeleVision), RTTY RadioTeleTYpe, Fax, Packetradio (digital dataöverföring, textöverföring, genom tonmodulation), med flera.

Radiohobbyn har också kommit till användning vid orienteringssammanhang, där man med små s k pejlmottagare springer i skogen och letar efter gömda små radiosändare.

Den entusiastiske sändareamatören bygger fortfarande idag själv en del av sin utrustning, men det blir allt vanligare att fabriksbyggda radiostationer utgör amatörens avstamp ut i etern. Dessa radiostationer bygger på den allra senaste tekniken och är ofta delvis digitaliserade i sin kretsuppbyggnad och uppvisar enastående egenskaper för frekvensstabilitet, selektivitet (urskiljningsförmåga mellan olika frekvenser), filtrering av störningar och naturligtvis möjlighet till olika modulerings- och trafiksätt.

 

En internationell hobby

Eftersom radiovågorna inte tar hänsyn till landsgränser är sändaramatörens hobby global. Detta gör det nödvändigt att ett fungerande internationellt samarbete upprätthålls.

är det samlande organet för de nationella sändaramatörföreningarna. IARU utfärdar rekommendationer för hur frekvensbanden ska utnyttjas. De bevakar amatörernas intressen gentemot myndigheter osv. Övergripande organ för all global tele- och radiokommunikation är

ITU har fastlagt vilka frekvensområden som sändareamatörerna har rättighet att sända på.

En majoritet av de svenska sändareamatörerna är anslutna till SSA,

SSA är en intresseorganisation öppen för alla personer som är intresserade av amatörradio. Föreningen arbetar för att ta till vara medlemmarnas intressen gentemot myndigheter och vara ett samarbetsorgan med rådgivning och service till medlemmarna. Totala antalet sändareamatörer i landet är upp mot tio tusen.

SSA ombesörjer också förmedlingen av QSL-kort mellan amatörer i alla länder. Ett QSL-kort är ett brevkort med uppgifter om den egna radiostationen samt med vilken annan station man har haft kontakt. En kvittens på att man har haft förbindelse med varandra. Den inbitne sändareamatören kan ofta visa upp en samling på tusentals QSL-kort från världen alla hörn.

 

Amatörradiocertifikat och sändartillstånd

En radiosändare för kortvågsbanden (1,8 - 30MHz) kan vid goda radiokonditioner lätt nå till andra kontinenter. Därför är det viktigt att de som handhar denna utrustning också är väl insatta i hur den fungerar och inte minst hur man uppför sig på dessa internationella frekvenser. I annat fall skulle ett fåtal sändare kunna störa all radiotrafik över ett stort område. Av denna anledning har varje sändareamatör en egen unik stationssignal som denne är skyldig att sända med regelbundna intervall för att identifiera sig.

Varje sändareamatör, oavsett nationalitet, måste avlägga prov på såväl radiotekniska kunskaper som trafik-/sändningsregler för att bli certifierad av myndigheterna. Variationer förekommer, men de flesta länder har de senaste åren infört en certifikatsklass efter att den tidigare obligatoriska färdigheten i morsetelegrafering har upphört.  Härigenom har hobbyn öppnats för internationella radiokontakter även för de som tidigare inte innehade den obligatoriska telegrafifärdigheten för tillgång av kortvågsbanden

Sändningstillstånd utfärdas i Sverige av

PTS utarbetar föreskrifter för bl a amatörradiokommunikation. Varje sändareamatör tilldelas en personlig identifiering genom en "Signal". Alla svenska sändareamatörers signaler börjar med SM, vilket kallas för landsprefix. (2004 togs även serien "Prefixet"  SA i bruk) Därefter följer en distriktssiffra. Sverige är uppdelat i distrikt från 0 till 7. Södermanland, Västmanland, Uppland och Östergötland utgör exempelvis ett distrikt och har siffran 5. Därefter följer den enskilde sändareamatörens unika bokstavskombination på två till tre bokstäver.

Med början från 2004 har även föreningen Sveriges Sändareamatörer fått rättigheter att certifiera nya amatörer.

 

Radion i samhällets tjänst

Sändareamatörer anlitas av samhället vid exempelvis skallgångskedjor och vid andra tillfällen då allmänna kommunikationsmedel kan vara utslagna. Sändareamatörer har också många gånger varit de första som uppfattat nödsignaler från fartyg i sjönöd eller andra expeditioner i avlägsna delar av världen. För var och en är ju SOS signalen med hjälp av morsealfabetet välkänt. Tre korta, tre långa och tre korta signaler i en följd. Bokstäverna påstås vara en förkortning av Save Our Souls. Vid nödanrop på telefoni används ofta orden Mayday eller Emergency.  Satellitkommunikation har redan tagit över större delen av såväl nödtrafik som kommersiell radio inom sjöfarten.

För kustnära trafik liksom för våra stora insjöar används högre frekvensband, s k VHF-bandet (Very High Frequenzy) Kanal 16 (156,800MHz). Nödfrekvensen på  s k gränsvåg 2182kHz.har sedan några år (2002) tillbaka ersatts av GMDSS d v s Global Maritime Distress and Safety System. Därtill kommer satellitbaserade telefonsystem för rent kommersiella behov.

 

Klubbverksamhet och utbildning

hör till en av de livaktigare klubbarna i Mälardalen. Klubben har nästan ett hundra medlemmar. Varje torsdagskväll är det "öppet hus" i den egna klubbstugan som är belägen i utkanten av Torshälla. Klubben förfogar över en modern radioutrustning. Klubbmedlemmarna samlas bl a för att gemensamt bygga egen radioutrustning och umgås under trevliga former. Dessutom medverkar klubben med sambandsuppdrag vid olika engagemang som exempelvis bilrallytävlingar. Klubben försöker att regelbundet anordna kursverksamhet för amatörradiocertifikat för nytillkomna medlemmar. Är du intresserad att få veta mer om amatörradio, så tveka inte att kontakta klubben. Telefonnumret är 016-358608 och säkrast är någon anträffbar torsdagskvällar mellan 1900 och 2100.

Läs mer om amatörradio

 © 2004 Anders Svensson