Ångaren Trafiks historia
Hösten år 2001 blev S/S Trafik k-märkt.
I Hjo finns ett av Sveriges bäst bevarade ångfartyg. S/S TRAFIK, byggd 1892.
Trafik är unikt på flera sätt. Hon har aldrig varit direkt lönsam.
Tack vare att rederiet inte har haft råd att modernisera henne, har hon fått behålla sitt fina utseende samt inredning. Ångmaskinen är också original.
Men det har blåst hårda stormar om henne såväl ute till sjöss som invid kaj.
1932 vädjade Ångfartygsaktiebolaget Hjo-Hästholmen om hjälp för den fortsatta verksamheten. Ditintills hade man kontinuerligt uppehållit trafiken
"intill den 1 oktober i fjol, då trafiken i följd av bolagets iråkade svårigheter måste nedläggas"
Den 6 maj föreslog drätselkammaren att Stadsfullmäktige skulle överta driften av Trafik. Staden skulle bli huvudaktieägare och ett nytt kommunalt rederi bildas, Hjo Rederi AB. Några veckor senare biföll Nykterhetsnämnden i Hjo en ansökan från Elin Cecilia Albertina Malm att "å passagerarfartyget Trafik få utskänka pilsnerdricka”. Att fartyget trots allt nu börjat gå igen torde vara klart av detta tillstånd; man kunde bara få köpa pilsner till sjöss under båtens gång.
Inte förrän 1933 kunde Hjo Rederi AB börja sin verksamhet.
För varje år som gick på 50-talet blev ekonomin allt svårare för rederiet och man började nu i Hjo att fundera på om det inte var dags att skrota fartyget.
1958 hade det gått dithän att rederiet funderade på att antingen sälja Trafik eller bygga om henne. Man kontaktade Norbergs Ingenjörsbyrå i Göteborg som utredde en ombyggnad vilken främst byggde på att ångmaskinen skulle rivas ut. Istället skulle en dieselmotor sättas in och interiör förändras så att fler bilar kunde transporteras.
Som det ofta är, finns det alltid en tid för ett fartyg, en järnväg, ett hus eller en bil när de blivit gamla men inte tillräckligt gamla. Det är denna tid som är så farlig och det är i en sådan tid som äldre svensk stadsbebyggelse, ångfartyg och järnvägar försvunnit för alltid. Emellertid har det lyckligtvis funnits kampvilja hos dessa enskilda trots all motvind och det har resulterat i att exempelvis en sådan kulturskatt som ångaren Trafik finns kvar.
1960 startade Signe Carlsson en räddningsaktion. Hon kontaktade tidningar, lade ut intresselistor och började samla in pengar.
Många var de som först villigt bidrog för att rädda båten och en förening bildades, Båtens Vänner.
Att försöka bedriva ångbåtstrafik var uteslutet, det fanns inga resurser för detta. Däremot kunde man starta kafferörelse, vilket också de kommunala myndigheterna godkände. Huvudsaken var att det inte kostade skattebetalarna för mycket.
Trafik, en skam för staden.
En vinterdag 1966 började Trafik att ta in vatten och sjönk i hamnen i Hjo.
När Hjo-borna såg detta tyckte man att hon var en skam för staden. Att bogsera ut henne på djupt vatten och sänka henne där föreslogs bland flera.
Tidningarna meddelade i början av sjuttiotalet att Trafik var i så dåligt skick att hon inte kunde repareras och skulle försäljas till upphuggning.
Hjo stad kunde inte längre behålla båten och genom Hjo Rederi AB började planerna formas att sälja Trafik till skrot och ersätta henne med en modernare färja.
I Skövde Nyheter kunde man läsa följande upprop den 10 augusti 1972:
"Hjo kommun skall i denna månad sälja s/s Trafik. Sannolikt blir fartyget efter försäljningen upphugget - och Hjo och Vättern förlorar ett värdefullt minnes märke från en svunnen epok. Det åttioåriga fartyget är värt ett bättre öde: det kan rustas upp och på sikt, åter göras sjövärdigt.
Vill du medverka att s/s Trafik bevaras till eftervärlden?"
Kommunens ambition var välvillig om det inte innebar några större kostnader för dem. Därför beslöt man sig för att sälja Trafik för den summa skrotvärdet skulle inbringa eller 5000 kronor. Den 8 september skrev en förening under köpekontraktet med Hjo kommun.
Den 21 september lämnade Trafik Hjo och bogserades till Sjötorps varv i Göta Kanal.
Att hon skulle vara borta i fem år kunde ingen ana, när Visingsöbåtarna Hebe II och Hebe III drog ut henne ur kajen och norrut i Vättern.
Den 23 september kom den lilla konvojen fram till Sjötorp vid Göta Kanals utlopp i Vänern och varvet där det första stora restaureringsarbetet skulle ske.
När det första året gick till ända började det stå klart att arbetet skulle gå allt annat än snabbt. Det mesta hade inte blivit åtgärdat och nu började man förstå hur mycket arbete som väntade.
Stora delar av inredningen måste byggas om, gamla målningar i rökhytten måste varsamt restaureras.
Ångvinschen, livbältslåren, masterna, sotskåpet och mycket annat fraktades från Sjötorp och renoverades på olika platser.
Att allt detta arbete kostade pengar, trots tiotusentals frivilligtimmar, är helt uppenbart. Man samlade in pengar på olika vis. Lotterier och auktioner.
Vid ett sådant tillfälle hade man anlitat Lennart Hyland som skulle leda en stor auktion. Man fick in ungefär 75 000 kronor. Hotell Bellevue bidrog på kvällen efter auktionen med stor galamiddag och entrén, 50 kronor, gick oavkortat till Trafik.
S/S Betlehem S.O.S.
Människor bidrog på olika sätt, kom med goda råd, anvisningar, funderingar och erbjudanden. Ett av de märkligaste torde vara det som kom från en medlem av sekten Jehovas Vittnen. Denne var bosatt i Angered och inför världens stundande undergång 1975 kom nu en förfrågan om Trafik kunde hyras eller, ännu hellre, vara till salu.
Något senare anlände ett nytt brev från samme Jehovas Vittne, denna gång beledsagat av en ritning. Nu var det bråttom eftersom denna världens ordning snart skulle försvinna och åtföljas av en helt ny och gudomlig ordning:
"Så av den anledning tyckte jag att det var intressant att skick Eder en ritning på s/s Trafik hur den kommer att bli förbättrad när jag kommer att överta den och insätta den i människans tjänst att segla som stödfartyg mellan öarna på stilla havet där vi alla redan har en förläggning på 2000 pr hemmahamnen skulle alltså bli Suva på Fidji öarna"
Nu hette fartyget istället s/s Betlehem S.O.S. och hade på den medföljande ritningen fått en märklig hybrid på fördäck som närmast liknade en fönsterförsedd svamp.
Föreningen s/s Trafiks Vänner lät dock förstå att man inte var intresserad av någon försäljning av fartyget.
Ett annat erbjudande kom från en Allan Inovius i Monte Carlo. Han hade sett fartyget i Sjötorp och skrev senare till föreningen. Han beundrade allt arbete som de lade ned på Trafik men trodde inte det var realistiskt att driva ett gammalt fartyg i Sverige med tanke på de sociala villkor som landet erbjöd.
För att inte allt detta arbete skulle gå i stöpet var Inovius villig att köpa Trafik.
"Nedångat till Monte Carlo och samtidigt till fartyget anställa en entusiast som underhållschef för ett i fartyget inrymt litet men exclusivt fordonsmuseum... och göra strandhugg för att visa upp sig och dess dyrbara innehåll på platser som Nice, Cannes, Mentone, Antibes... Här finns det i varje fall ett tillräckligt ekonomiskt underlag för en garanterad lönsam rörelse"
Dessa spekulanter kan komma till Hjo och beskåda ett fartyg som varje sommar sedan 1977 stävar ut på Vättern piggare än någonsin. Vad skulle ett sådant fartyg ha gjort i Stilla havet eller i Monaco?
Det är inte att fartyget har bevarats som är det unika. Hon skulle aldrig ha uppmärksammats på samma sätt som här i Sverige och på Vättern.
Det unika med Trafik är att hon trafikerar den trad som hon påbörjade 1892.
Hur mycket längre bak i tiden kan du komma?
Torsdag den 21 juli 1977
Ångaren Trafik af Hjo börjar återresan
I sjötorp hade stora skaror kommit ned till kanalen för att se Trafik gå. Den resa som sen följde kunde ingen som var med på Trafik glömma. Gamla trotjänare som Bruce Stenholm, Signe Carlsson och Ivar och Linnea Lundström följde med på resan.
Det är underbart att få höra dunket igen, sade Ivar Lundström när han återigen kände vibrationerna från ångmaskinen.
Det hurrades i Sjötorp, det hurrades i Forsvik och det hurrades i snart sagt varenda krök av Göta Kanal.
Ju närmare man kom Vättern, desto mer folk samlades längs kanalbankarna och vid slussarna.
Någon konstaterade att så mycket folk som kantat kanalen hade man inte sett sen Gustav V hade rest på den.
Lördag den 23 juli, påföljande dag blev varm och solig. Med ombord följde också Trafiks siste befälhavare från åren 1953-1959, Otto Granath.
Även för honom var det en speciell känsla att stiga ombord på Trafik, som man knappast kunnat tro skulle komma ut på sjön igen.
När man mitt på dagen närmade sig Hjo var hela trakten på benen. Omkring 20 000 människor stod längs stränder och hela kajanläggningen var svart av åskådare.
Klimax kom när hon lade till vid sin gamla kajplats. Det hölls äretal och hurrades oupphörligt. Kommunen överlämnade den revers på 5 000 kronor man mottagit när föreningen övertog båten och upplät också för framtiden kajplatsen i hamnen åt Trafik. Det är också där man alltid finner henne om hon inte är påväg till Visingsö eller Hästholmen.
Travar’n.
I folkmun kom Trafik att kallas för Travar'n. Hon kom och gick, i ur och skur, sällan påverkad av den lynniga sjön trots att Vättern är känd och fruktad för sina stormar.
För Trafiks del pågick denna vardagliga lunk fram till en februarinatt 1903.
Onsdagen den 4 februari 1903 avgick Trafik på en extratur från Hästholmen till Jönköping dit hon ankom klockan tio på kvällen med spannmålslast. Man lastade under natten 91 säckar mjöl och 800 tomsäckar varpå man avgick norrut klockan fyra på morgonen. Kapten Ivar Lindh hade beordrat maskinisten Fredriksson att vara klar för avgång klockan sex på morgonen men styrmannen A. Zetterberg, lät Trafik avgå två timmar tidigare trots detta. En hård sydvästlig vind blåste vid avgången. En stund efter avgång kom kapten Lindh upp på bryggan och blev omedelbart oense med styrman om kursen, som ändrades fyra gånger under de följande två timmarna.
I mörkret kom man nu ur kurs och ingen visste plötsligt exakt var man befann sig. Klockan sex på morgonen gjordes den sista kursändringen men ungefär femton minuter senare upptäckte Lindh, som nu var ensam på bryggan, en lång landremsa förut och slog omedelbart stopp och back. Det var dock försent och Trafik rände upp på Erstadsgrundet, ett långt stengrund på Visingsös nordostliga sida. En stor sten slog upp flera hål i styrbordssidan och förskeppet började vattenfyllas.
Försöken att backa loss misslyckades, Trafik stod ordentligt fast.
Inte förrän i maj kom haveristen flott, då bärgningsfartyg kunde gå upp igenom kanalen.
På julaftonen 1924 var Trafik på väg in till kaj. Helt uppenbart hade julfirandet börjat innan man lade till eftersom man missade hamnen och gick upp på en sandbank istället vid Vindarnas udde, norr om hamnen vid stadsparken.
I Hjo menade man sedan att ”de smällde på härutanför med full kapten och halv maskin".
Det sades också att besättningen skyllt på dimma, medans Hjo-borna hade den åsikten att dimman funnits inombords och inte utombords.
Vissa Hjo-bor menar fortfarande att kaptenen vänt kikaren bak och fram.
En av besättningsmännen Nisse Jonsson men kallad Boston, tillhörde knappast den nyktraste av dessa besättningsmän,
"... och han var bra på knallen och han sa, Kvinnor och barn först! Kvinnor och barn först! sa han, det vet jag."
Enligt andra sagesmän skulle då grosshandlare Sjöstedt kommit från land och förmodligen var han mindre trakterad av tillbudet. Kapten Lamberg hade försökt gjuta olja på vågorna och sagt "Jag får önska er God Jul" samt avslutat med något som liknade en honnör. "Sitt ner i båten istället!" svarade Helmer Sjöstedt.
På Trafik fanns i mitten av tjugotalet en rorgängare som enligt läkarintyg inte borde ha denna befattning: Han såg dåligt.
"-Den han såg inte, jag tror inte han såg fördäcket en gång. Han såg inte sjöarna när de kom.
-såg han dåligt, eller...?
– Javisst... När de mönstra, då stod det (läkarutlåtande) att han inte fick stå vid rodret. Men han stod där i alla fall, det gick inte å få dänen."
Läkarens utlåtande brydde han sig inte om och stod ändå som rorgängare. Ivar Lundström befann sig i maskinrummet när båten under en stormig överfart plötsligt gjorde en fruktansvärd överhalning. Man hade last av branddörrar från Hjo Mekaniska Verkstad och dessa dörrar försköt sig i sjögången. Lundström grabbade tag i matarledningsröret och ställde sig på maskinen.
Uppe på bryggan hade rorgängaren inte uppmärksammat en våldsam brottsjö som bröt Trafik från sidan.
"Di som känner Vättern väl: det kommer alltid tre stora sjöar i sällskap. Och så lugnar det av lite sen. Och när näste sjö kom, då hant inte båten räta sig, utan det kom igen, likadant."
Lundström trodde att båten skulle slå runt, men de goda sjöegenskaperna räddade fartyget. Om rorgängaren fick fortsätta som rorgängare kunde Lundström inte minnas.
En av Vätterns färgstarkaste skeppare vid sekelskiftet var "Jösse" på Svan.
På en resa över Vättern hade Jösse hissat nödflagg vilket uppmärksammades av kapten Lamberg som gav order om att sakta farten. När man kom fram till Svan frågade Lamberg "-Är någon död ombord”?
"-värre än så" ska Jösse ha svarat, "spriten är slut!"
Kapten Lamberg var känd för att kunna arbeta hårt och driva både Trafik och besättningen hårt. Han lämnade sällan några laster på kaj, kunde man tog man och lastade hellre hårt än väntade till nästa tur:
"Vi fick arbeta så in i hundra, det var gods över örat. Och det vi inte kunde ta på dagar det fick vi gå om nättera; jämt."
Man kunde ha 300 säckar socker på däck och lika många i rummet och om detta inte var nog lades sockersäckarna även på akterdäck. Det kunde vara så mycket socker, berättar Lundström, "så porta gick i vattnet".
För stor och osurrad last gav katastrofala resultat natten mellan den 19 och 20 november, 1918, då Per Brahe under en fruktansvärd storm bröts ned strax utanför Hästholmens hamninlopp. Olyckan torde ha skett inom några minuter. Det fanns inga vittnen och samtliga 24 ombordvarande, 8 passagerare och 16 besättningsmän, omkom. Bland dessa fanns konstnären John Bauer och hans hustru Esther och deras son Bengt
Texten hämtad från boken Ångaren Trafik af Hjo, av Claes – Göran Wetterholm ISBN 91-87360-06-3